Om

Linda Bengtzing

– redo för nya utmaningar.


Med ett imponerande hat-trick i form av ett par rykande dunderhits samt Markoolio-duetten Värsta schlagern har stjärnskottet Linda Bengtzing på bara ett par år lyckats etablera sig hos den breda publiken.

Såväl 2005 som 2006 röstade svenska folket fram henne till final i Melodifestivalen, med Alla flickor respektive

Jag ljuger så bra.

När delfinalerna i 2007 års upplaga av tävlingen rasade som värst gled hon elegant förbi hela startfältet och rakt upp i topp på hitlistan med årets mest sålda svenska singel: Värsta schlagern!

Egentligen vore det inte alls fel att utnämna Linda Bengtzing till ”värsta schlagerbruden” – om det bara inte vore för det faktum att den skönsjungande skönheten från Gullspång är så oerhört mycket mer än bara så…

Det stora genombrottet har inte kommit över en natt.

När Linda växte upp var det egentligen bara hästar, motorcross och killar som gällde. Men Linda valde sina egna vägar…

Redan nio år gammal bildade hon en sångduo tillsammans med en granntjej, som lustigt nog också hette Linda (!). Duon tog vara på alla tillfällen som bjöds och snart hördes man på varenda talangjakt inom några mils radie. Man fick uppträda på såväl Göta Kanal-festivalen som Sillens Dag och Jordgubbens Dag i Laxå.

– Kan man få betalt för det här? funderade Linda, när hon på för sin första företagsspelning fick ta emot en nystruken 50-lapp i gage.

– Jag minns det som det var igår! skrattar hon. Men det var inte precis pengarna som gav mig den stora kicken. Jag föll för kommunikationen med publiken. Att både få ge och ta.

Tio år gammal gav Linda Bengtzing ut sin första kassett med egna låtar. Året därpå medverkade hon på en norsk World Aid-samlingsskiva (!) där hon sjöng Ser du stjärnan i det blå och Over the Rainbow. Samma år – året efter The Pinks! – segrade hon i Bert Karlssons artisttävling på Skara Sommarland, vilket ledde till det första skivkontraktet.

– Och då hände det som absolut inte fick hända… Jag fick scenskräck!

Scenskräcken blommade upp med full styrka under en kyrkokonsert i Hova, som slutade med att Linda lämnade scenen och rusade ut mitt under en låt.

– Det fick mig att lägga av helt med musiken. Min värsta mardröm under den perioden var ”lustigt nog” att någon skulle ringa mig för att fråga om jag ville vara med i Melodifestivalen!

Istället för musik började Linda intressera sig mer för killar, motorcross och hästar… Och hästintresset har hållit i sig – i december 2007 jublade 12 000 personer åt Linda Bengtzing när hon red sig till en andraplacering i en deltävling i Stockholm Horse Show på Globen!

Men lyckligtvis hittade Linda Bengtzing så småningom även tillbaka till musiken. När hon flyttade till Mariestad fick hon en förfrågan om bli körsångerska i ett rockband. Sångglädjen – och lusten att stå på scenen – återvände. Lokaltidningsrecensenter vädjade förgäves till bandet att ”släppa fram körsångerskan”, men det gick bra ändå. Bandet kom så långt som till finalen i Rock-SM – och ett av bandets största lokala fans var ingen mindre än Jessica Andersson!

I mitten av 90-talet flyttade Linda till Stockholm, där hon efter en tid som barnflicka blev anställd på halvtid som sångerska i ett dans- och coverband. Resterande halvtid arbetade hon som bokare och ekonomiansvarig för bandet. Efter att sedan ha bokat artister till Postens stora scen på Vattenfestivalen ett par år lockade ett uppdrag på Sunwing Resorts på Mallorca och Gran Canaria, där hon ledde barnklubben på dagarna och showade på kvällarna.

I TV-sammanhang har Linda Bengtzing utöver sina programledaruppdrag (TV4:s Ordjakten och TV3:s Floor Filler) även  gjort en uppmärksammad säsong som duettsångerska  med fotbollslegenden Glenn Hysén i TV4:s Rampfeber. År 2000 såg vi henne som Aqua-Lene  i Sikta mot stjärnorna och sedan dess har hon medverkat i Fame Factory, turnerat med Diggiloo och julshowat tillsammans med bland andra Markoolio, Andreas Johnson och E-Type.

Linda Bengtzing kan stoltsera med en Grammis-nominering i för debutalbumet Ingenting att förlora (som släpptes på hennes födelsedag 13 mars 2005) och för sin roll som Mimi Marquez i musikalen Rent nominerades hon till en Guldmask för bästa kvinnliga huvudroll.

Men ber man Linda Bengtzing att själva lyfta fram sitt största ögonblick på scenen drar hon sig inte för att minnas den magiska kväll då hon i samband med en finalmatch i SM i ishockey fick sjunga nationalsången inför en fullsatt ishall i Karlstad.

– Jag är förstås Färjestad-supporter i själen. Jag är ju född i Värmland!

De sju åren (!) som sjungande servitris – sex dagar i veckan – på legendariska Wallmans Salonger och Golden Hits i Stockholm, räknar dock Linda Bengtzing som sin absolut viktigaste merit..

– Att arbeta hårt var jag ju redan van vid när jag kom dit – trodde jag! skojar Linda. Men jag älskade verkligen att uppträda och servera där.

– Hasse Wallman är min ledstjärna och vän. En sann eldsjäl!

Med Alla flickor blev Linda Bengtzing efter Melodifestivalen 2005 en riksangelägenhet, vilket så småningom gjorde det omöjligt att kombinera Wallmans etablissemang med den egna artistkarriären – och med de ännu större framgångarna med Jag ljuger så bra i Melodifestivalen 2006 och 2007 års bästsäljande svenska singel Värsta schlagern har tåget rullat vidare i expressfart de senaste åren.

Linda Bengtzings bidrag i Melodifestivalen 2008 – låten Hur svårt kan det va – är specialskriven av Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Det Örebro-baserade Play Production-team låg även bakom sångerskans genombrott med Alla flickor.

– Hur svårt kan det vara liknar väl kanske inte precis Alla flickor. Men det är en glad och modern schlagerlåt med intelligent text och ett sväng som tar tag i lyssnaren, berättar Linda som trivs extremt bra tillsammans med Play-teamet i studion.

– Play-killarna känner mig från grunden, konstaterar hon. Jag vill kunna utvecklas och gå vidare tillsammans med låtskrivare som känner mig. Det blir tajtare och gör att mitt nya material känns mindre splittrat än det tidigare.

Sina musikaliska rötter har Linda i 80-talet och det decenniets hårdrock. Det är bland annat därför hon inte vill falla för mycket in i popen eller dansbandssvängen (”trots att mamma och pappa alltid hade Vikingarna, Lasse Stefanz, Sven-Ingvars och Lotta Engberg på stereon”).

Europe hör till husgudarna.

– Jag vet inte i hur många års tid som jag har kommit på mig själv med att sjunga Carrie varje dag! skrattar hon. När jag var växte upp i Gullspång fick man egentligen bara ha Carola-affischer på väggen i flickrummet. Men på mina väggar satt Europe också…

Av sina ledstjärnor har Linda Bengtzing lärt sig att alltid ge allt. I såväl små som stora sammanhang.

– För mig är det alltid fullt ställ som gäller. Jag ger järnet. Oavsett om det är en ballad eller en uptempo-låt. Det ska vara endera på eller av. Inte mitt emellan. Jag brinner för det här!

De senaste årens framgångar är både resultatet av hårt arbetet och en livslång, kärleksfull dedikation till musiken. Nu är Linda Bengtzing – ”the girl next door” – redo för nya utmaningar och nästa stora steg i karriären. Tuffare, säkrare, skönare…

Linda Bengtzing

– redo för nya utmaningar.

Med ett imponerande hat-trick i form av ett par rykande dunderhits samt Markoolio-duetten Värsta schlagern har stjärnskottet Linda Bengtzing på bara ett par år lyckats etablera sig hos den breda publiken.

Såväl 2005 som 2006 röstade svenska folket fram henne till final i Melodifestivalen, med Alla flickor respektive

Jag ljuger så bra.

När delfinalerna i 2007 års upplaga av tävlingen rasade som värst gled hon elegant förbi hela startfältet och rakt upp i topp på hitlistan med årets mest sålda svenska singel: Värsta schlagern!

Egentligen vore det inte alls fel att utnämna Linda Bengtzing till ”värsta schlagerbruden” – om det bara inte vore för det faktum att den skönsjungande skönheten från Gullspång är så oerhört mycket mer än bara så…

Det stora genombrottet har inte kommit över en natt.

När Linda växte upp var det egentligen bara hästar, motorcross och killar som gällde. Men Linda valde sina egna vägar…

Redan nio år gammal bildade hon en sångduo tillsammans med en granntjej, som lustigt nog också hette Linda (!). Duon tog vara på alla tillfällen som bjöds och snart hördes man på varenda talangjakt inom några mils radie. Man fick uppträda på såväl Göta Kanal-festivalen som Sillens Dag och Jordgubbens Dag i Laxå.

– Kan man få betalt för det här? funderade Linda, när hon på för sin första företagsspelning fick ta emot en nystruken 50-lapp i gage.

– Jag minns det som det var igår! skrattar hon. Men det var inte precis pengarna som gav mig den stora kicken. Jag föll för kommunikationen med publiken. Att både få ge och ta.

Tio år gammal gav Linda Bengtzing ut sin första kassett med egna låtar. Året därpå medverkade hon på en norsk World Aid-samlingsskiva (!) där hon sjöng Ser du stjärnan i det blå och Over the Rainbow. Samma år – året efter The Pinks! – segrade hon i Bert Karlssons artisttävling på Skara Sommarland, vilket ledde till det första skivkontraktet.

– Och då hände det som absolut inte fick hända… Jag fick scenskräck!

Scenskräcken blommade upp med full styrka under en kyrkokonsert i Hova, som slutade med att Linda lämnade scenen och rusade ut mitt under en låt.

– Det fick mig att lägga av helt med musiken. Min värsta mardröm under den perioden var ”lustigt nog” att någon skulle ringa mig för att fråga om jag ville vara med i Melodifestivalen!

Istället för musik började Linda intressera sig mer för killar, motorcross och hästar… Och hästintresset har hållit i sig – i december 2007 jublade 12 000 personer åt Linda Bengtzing när hon red sig till en andraplacering i en deltävling i Stockholm Horse Show på Globen!

Men lyckligtvis hittade Linda Bengtzing så småningom även tillbaka till musiken. När hon flyttade till Mariestad fick hon en förfrågan om bli körsångerska i ett rockband. Sångglädjen – och lusten att stå på scenen – återvände. Lokaltidningsrecensenter vädjade förgäves till bandet att ”släppa fram körsångerskan”, men det gick bra ändå. Bandet kom så långt som till finalen i Rock-SM – och ett av bandets största lokala fans var ingen mindre än Jessica Andersson!

I mitten av 90-talet flyttade Linda till Stockholm, där hon efter en tid som barnflicka blev anställd på halvtid som sångerska i ett dans- och coverband. Resterande halvtid arbetade hon som bokare och ekonomiansvarig för bandet. Efter att sedan ha bokat artister till Postens stora scen på Vattenfestivalen ett par år lockade ett uppdrag på Sunwing Resorts på Mallorca och Gran Canaria, där hon ledde barnklubben på dagarna och showade på kvällarna.

I TV-sammanhang har Linda Bengtzing utöver sina programledaruppdrag (TV4:s Ordjakten och TV3:s Floor Filler) även gjort en uppmärksammad säsong som duettsångerska med fotbollslegenden Glenn Hysén i TV4:s Rampfeber. År 2000 såg vi henne som Aqua-Lene i Sikta mot stjärnorna och sedan dess har hon medverkat i Fame Factory, turnerat med Diggiloo och julshowat tillsammans med bland andra Markoolio, Andreas Johnson och E-Type.

Linda Bengtzing kan stoltsera med en Grammis-nominering i för debutalbumet Ingenting att förlora (som släpptes på hennes födelsedag 13 mars 2005) och för sin roll som Mimi Marquez i musikalen Rent nominerades hon till en Guldmask för bästa kvinnliga huvudroll.

Men ber man Linda Bengtzing att själva lyfta fram sitt största ögonblick på scenen drar hon sig inte för att minnas den magiska kväll då hon i samband med en finalmatch i SM i ishockey fick sjunga nationalsången inför en fullsatt ishall i Karlstad.

– Jag är förstås Färjestad-supporter i själen. Jag är ju född i Värmland!

De sju åren (!) som sjungande servitris – sex dagar i veckan – på legendariska Wallmans Salonger och Golden Hits i Stockholm, räknar dock Linda Bengtzing som sin absolut viktigaste merit..

– Att arbeta hårt var jag ju redan van vid när jag kom dit – trodde jag! skojar Linda. Men jag älskade verkligen att uppträda och servera där.

– Hasse Wallman är min ledstjärna och vän. En sann eldsjäl!

Med Alla flickor blev Linda Bengtzing efter Melodifestivalen 2005 en riksangelägenhet, vilket så småningom gjorde det omöjligt att kombinera Wallmans etablissemang med den egna artistkarriären – och med de ännu större framgångarna med Jag ljuger så bra i Melodifestivalen 2006 och 2007 års bästsäljande svenska singel Värsta schlagern har tåget rullat vidare i expressfart de senaste åren.

Linda Bengtzings bidrag i Melodifestivalen 2008 – låten Hur svårt kan det va – är specialskriven av Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Det Örebro-baserade Play Production-team låg även bakom sångerskans genombrott med Alla flickor.

– Hur svårt kan det vara liknar väl kanske inte precis Alla flickor. Men det är en glad och modern schlagerlåt med intelligent text och ett sväng som tar tag i lyssnaren, berättar Linda som trivs extremt bra tillsammans med Play-teamet i studion.

– Play-killarna känner mig från grunden, konstaterar hon. Jag vill kunna utvecklas och gå vidare tillsammans med låtskrivare som känner mig. Det blir tajtare och gör att mitt nya material känns mindre splittrat än det tidigare.

Sina musikaliska rötter har Linda i 80-talet och det decenniets hårdrock. Det är bland annat därför hon inte vill falla för mycket in i popen eller dansbandssvängen (”trots att mamma och pappa alltid hade Vikingarna, Lasse Stefanz, Sven-Ingvars och Lotta Engberg på stereon”).

Europe hör till husgudarna.

– Jag vet inte i hur många års tid som jag har kommit på mig själv med att sjunga Carrie varje dag! skrattar hon. När jag var växte upp i Gullspång fick man egentligen bara ha Carola-affischer på väggen i flickrummet. Men på mina väggar satt Europe också…

Av sina ledstjärnor har Linda Bengtzing lärt sig att alltid ge allt. I såväl små som stora sammanhang.

– För mig är det alltid fullt ställ som gäller. Jag ger järnet. Oavsett om det är en ballad eller en uptempo-låt. Det ska vara endera på eller av. Inte mitt emellan. Jag brinner för det här!

De senaste årens framgångar är både resultatet av hårt arbetet och en livslång, kärleksfull dedikation till musiken. Nu är Linda Bengtzing – ”the girl next door” – redo för nya utmaningar och nästa stora steg i karriären. Tuffare, säkrare, skönare…